Fröken röd.

Andra människor har svårare att uttrycka det där ä-ordet. De gillar och ogillar hellre en massa grejer och utesluter mer eller mindre ordet älskar ur vokabuläret.

Jag har alltid varit en ur den senare kategorin. Till och med tyckt att det varit jävligt läskigt att beröra något så starkt som med kärlek. "Love" har alltid varit lite lättare. Amerikanarna verkar ha så lätt för att "lovea" saker och personer och det känns lite mer avdramatiserat, därför har jag kunnat lovea mina nära vänner till exempel. Hemma fanns det kärlek, bara inte uttryckt sådär starkt verbalt. Nu känner jag mig dock förlöst, sen jag uttalade de tre magiska orden till den jag älskar har jag börjat älska både det ena och det andra minsann. Är det helt enkelt en vanesak?

Att, verbalt, kunna uttrycka sin kärlek i en relation verkar viktigt, men jag tror inte att man ska glömma gillandet heller. Jag tror att man kan älska någon utan att tycka om den speciellt mycket, på samma sätt som man kan gilla någon utan att för den sakens skull älska personen. Därför väljer jag i min relation att bekräfta att jag både älskar och tycker om.

Hur funkar ni?