Fröken röd.

Det är så jag tror att det är, bland annat, att vi lär oss så tidigt att få bekräftelse genom vårt yttre, att vi duger bara vi är fina nog, att det till slut är en av de få sätten vi kan bekräfta oss själva på resten av livet. Men riktigt så enkelt är det ju inte heller, här kommer en liten del av den kritik Mikael förväntat sig att få. Jag stal en bit av inlägget som jag reagerade rätt kraftigt emot. Inte först, utan nu, några timmar efter att jag läst det.

”Hatar kvinnor sig själva?

De flesta kvinnor jag känner och umgås med är medvetna feminister. De vet att den här typen av bilder existerar för att blidka den manliga blicken. De lär sig tidigt att vara oss till lags och de lär sig också att må bättre när de ser "snygga ut".

De känner väl till normerna. De vet konsekvenserna. Ändå lägger de upp likadana bilder på sig själva. Fokus på läppar, bröst, ben. Fokus på att vara vacker inför andra. Inför sig själva.

Vem ska gå emot strömmen om inte de gör det? Vem lär dem det här beteendet? Den här estetiken? Och varför går de inte emot den? Varför går inte du emot den?”

Vari ligger hatet? Att reducera sig till ett prydnadsföremål? Ja, det verkar rätt självdestruktivt. Att fortsätta reproducera bilden av kvinnan som något som finns till för män att titta på, roa sig med, tillgängligt bara för dem? Ja, också ett sätt att trycka ner sig själv och hela vår snippsort. Men! Om en vänder på det då? Kan en vilja visa upp sig och sitt yttre för att en är stolt och glad över sin kropp? För att en vill dela med sig av sin styrka, självkänsla och stolthet, eller för den delen självdistans och humor? Är det bara fult att vara stolt över sin kropp, att tycka att en är snygg, att ha kroppens yttre delar som en bedömningsfaktor? Jag är inte så säker på det.  Jag är inte så säker på något i sammanhanget, vill jag tillägga. Men jag vet att vi människor dömer folk på utseendet, att det är en psykologisk process som har pågått … länge. Idealen förändras med tiden och är olika i olika kulturer men snygga människor (det som anses vara mest attraktivt i det samhälle en lever i) premieras alltid. Studier har visat att vackra människor är gladare och mer framgångsrika överlag, får bättre jobb, högre lön och större socialt nätverk. Jag tror att vi har kraft att påverka idealen, mer än så … vet jag inte.

Jag såg mig nyss i spegeln och skrattade lite åt mig själv för ena bröstet hade hoppat ur bh-kupan och under tröjan hade jag plötsligt tre tuttar och en tydlig bröstvårta som pekade rakt ut lite rebelliskt som att den ville skrika ”I’m freeeee!” Jag var väldigt nära att ta en bild av fenomenet och posta på twitter, bara för att det var roligt, men lät sen bli för att jag tänkte att någon eller några skulle tro att jag gjorde det bara för att jag ville visa upp mina (stora) bröst och få reaktioner på dem. Så, vad vill jag säga? Jag är inte riktigt säker faktiskt. Jag tycker med själ och hjärta att det är skit att objektifiera människor överlag och att det yttre ska ha en överordnad betydelse över det inre, men vilka bilder är då okej? Måste en som kvinna titta på männen runt omkring och sen handla precis som de? Det innebär ju än en gång att mannen är normen, det en har att rätta sig efter för att allt ska vara bra. Det. Är. Inte. Okej.  Jag menar att det kanske inte är handlingarna i sig (att visa upp bilder av sig själv på sociala medier, att andra gör det och profiterar på det är en helt annan femma) som är problemet utan hur man (som i man, inte som i en människa) väljer att betrakta dem. Laddningen måste avintensifieras. Om jag vill visa en bild av mig själv, spritt språngande naken, borde jag inte då få göra det utan att någon sexualiserar den bilden? Självklart är dessa två fenomen relationella – det ena göder det andra men åh, så jag önskar att jag kunde få göra vad fan jag vill med min kropp utan att någon ska bedöma det och döma mig. Missförstå mig inte, jag tycker att det är skitbra att frågan tas upp och jag tycker att Mikael gjorde det bra och tog upp komplexiteten i det hela. Allt som belyser patrarkatets forsatta varande är positivt. Jag tror dock att det är lite för lätt att ändå poängtera mannen som förebild och mannens liv som det ideala och fokusera på att kvinnor måste ändra på sig, när det i själva verket är det gemensamma tänkandet som behöver ändras för att det ska bli någon förändring i strukturerna.

Ps. Vet ni hur svårt det är att ta en bild på sig själv (om nåt mer än ansiktet ska få vara med) utan att få med brösten om man är tjej? Kan de inte få vara med utan att de måste bli en grej?